Tillämpningar

Abstrakta ord och namn

Ett lätt sätt att lära sig nya ord (framför allt utländska) är att skapa en bild av ordets betydelse och kombinera den med saker som liknar eller låter som delar av ordet: om du behöver lära dig att det latinska ordet navicula betyder en liten båt och är femininum, tänk dig då en dalkulla (feminin) som håller ett nav medan hon står i en liten, vinglig båt mitt ute i Siljan. Om du kan blanda in dig själv i bilden blir den ännu lättare att minnas, framför allt om du kan få med många sinnesintryck och dramatiska känslor. Latinets sceleratus betyder befläckad av brott: tänk dig att det visar sig vid en röntgen-undersökning att ditt normalt vita skelett blivit nedfläckat av en massa Expressen- löpsedlar om brott, och du till din fasa märker att läkaren är en råtta (rattus). Detta system fungerar utmärkt för namn också, vilket är en enorm tillgång i alla sociala relationer. Kombinera ett par personliga egenskaper med namnets delar: om Jacob Cedergren är välklädd och flintskallig, tänk dig då att han klättrar uppför en stege (Jakobs stege ) gjord av ceder-grenar, vars barr smutsar ned hans fina kläder och täcker hans kala hjässa. Karikera gärna personen och hans/hennes beteende vi minns och känner igen karikatyrer mycket bättre än verkliga bilder. Denna metod fungerar naturligtvis bäst för personer med bildliga namn. När det gäller personer med utländska namn som inte direkt kan associeras med bilder (t.ex. Malcolm Pryzywycz) får man försöka med ord-metoden (Pryz låter som pris, ywycz som engelskans witch, kanske en häxa på rea?). Svårast är faktiskt vanliga, abstrakta namn som Sven Andersson. Där bör man koncentrera sig mycket på personens utseende och hänga upp dem på namnet (Sven Andersson är en rätt ung chef, en ung sven skulle man kanske ha sagt på 1700-talet; tänk dig honom sittandes på en and nästan som Nils Holgerson, domderandes med sin unga röst medan anden gör som den vill).

Studieteknik

Att lära sig något är en aktiv process. Lärare kan inte få oss att lära något om vi inte själva försöker. De bästa lärarna lyckas entusiasmera sina elever: de behöver inte vara experter på sina ämnen eller ens speciellt bra på att förklara dem (även om detta naturligtvis är önskvärt) för att få eleverna intresserade och därmed motiverade att lära sig. På samma sätt är motivation viktig för självstudier: vill man inte lära sig något kommer man inte heller att lära sig det speciellt bra. Engagemang skapar koncentration. När man studerar ett material är det en bra ide att skilja det som bör läras verbatim (t.ex. kemiska formler, årtal eller namn) och det man behöver lära sig mer konceptuellt (t.ex. sammanhang, orsaker och historier), gärna genom olika färger på understrykningarna. Sedan kan man använda olika minnestekniker för att lära sig dem optimalt. Det är mycket vanligt att vi förväntas tillgodogöra oss information från texter. Det här är en mycket effektiv metod att lära sig allt användbart från en text:

Skumma igenom texten. Titta på innehållsförteckning, rubriker och bilder (vad handlar texten om? Ser du något som verkar intressant?). Läs sammanfattningar och slutsatser. Försök skaffa dig en uppfattning om vad det hela går ut på utan att gå alltför mycket på djupet. Ställ dig gärna frågor som detta väcker ("Hur tusan kan hon hävda det där?").
Gå igenom texten mer noggrant. Sök information och försök besvara frågorna du ställde dig (och hitta på nya efterhand). Stryk under det som är viktigt eller behöver memoreras. Försök läsa mellan raderna.
Lägg ifrån dig texten och försök sammanfatta vad det hela gick ut på, så enkelt som möjligt. Förklara det gärna för någon annan ("den som inte kan förklara sitt ämne för en intresserad nio-åring förstår det inte själv").
Gå tillbaka till texten och se om du missat något viktigt i din sammanfattning. Lär dig de understrukna sakerna om du inte redan lärt dig dem (förvånande mycket fastnar på första läsningen med den här metoden).

På föreläsningar kan man använda en likande metod, försök att:

Summera vad läraren nyss sagt med egna ord.
Förutse vad läraren kommer att säga.
Lyssna mellan raderna: vad är underförstått eller osagt?
Fråga dig själv om du håller med.
Ställ frågor till både dig själv och läraren.

Genom att ta aktiv del av föreläsningen undviker man också att man nickar till. Hur mycket man bör anteckna är individuellt; somliga skapar detaljerade mind-maps, medan andra låter höger hjärnhalva leka genom att rita. Vissa människor står inte ut med mindmaps utan föredrar gammaldags stödord. Slutligen, ett mycket användbart trick är fusklappar! Att skriva en fusklapp med all information som kan vara användbar är en oerhört bra övning, och tvingar en att sålla bort skräp och ta med det relevanta. Det är faktiskt en såpass bra övning att man nästan aldrig behöver fusklappen: man har redan lärt sig vad den säger.